Jag vill till riksdagen

livet det där som pågår hela tiden medans vi försöker fundera ut vad vi ska göra med våra liv. Livet det där som förslösas på att ständigt tveka på om vi kan om vi våga om vi har stöd och så vidare i all evinnerlighet.

 

Igår hade jag ett samtal med min yngsta dotter, ett samtal som fick mig att inse några viktiga saker om mig själv.

 

jag föddes in i en familj med två välutbildade föräldrar, en inom vården som barnmorska. Den andra inom geologin , först som mätningstekniker sedermera geolog assistent.

Båda yrken som kräver långa avancerade studier och hängivenhet.

Näst äldst med dyslexi och ständiga känslan av otillräcklighet. Med ett hjärta som blödde för alla som hade det sämre. för alla som ingen brydde sig om och för djur och natur.

Jag växte upp i tron att jag var ett korkat överkänsligt barn som alltid tog för mycket plats.

I skolan upplevde jag att jag inte passade in, att jag inte kunde lära som de andra. Jag ville veta varför, jag ville förstå men alla uppfattade mig som obstinat och ohanterbar.

Jag gav upp jag kämpade inte , skolan var bara ett ont måste som jag inte ville engagera mig i. Minns att jag en gång gjorde en uppgift helt fel. Vi skulle måla svenska flagga och jag vände på färgerna så jag hade ett blått kors istället. Alla skrattade åt mig och modet att försöka försvann i samma takt som skrattsalvorna klingade i klassrummet.

 

I dag vet jag att jag var fruktansvärt lättlärd för jag minns ännu allt som lärare berättat om på lektionerna. det är bara att ta fram när jag behöver det. Dock kunde jag inte läsa mig till kunskapen då min dyslexi var allt för svår för att jag skulle kunna minnas det jag läste.

Att svara på skriftliga prov för den som har en dyslexi är en plåga utan motsvarighet. tänk dig att du läser en mening men sedan måste göra det tio gånger till för att minnas vad det stod överhuvudtaget. Det är mycket uttröttande att göra så.

 

Nu sitter jag med min dotter och lyssnar på henne. Hon har pratat med en kompis från mellanöstern som tycker att hon ska försöka satsa på en linje där hon kan bli någonting riktigt.

Hon är ledsen och osäker, jag hör i hennes röst att hon är mig. Att hon sitter där och tänker på att det är lättare att låta bli, att hon ändå inget kan och att det inte är någon mening att försöka. Hon ser sina hinder och de svårigheter hon har i och med sin dyslexi och dyskalkyli.

Hennes vän som kommer ur en akademikerfamilj med studietraditioner ser allt ur ett annat perspektiv. studierna är inte det svåra , det svåra är att fokusera när bomberna faller eller man inte vet om man kommer att överleva natten.

Där och då förstår jag mitt eget ansvar och jag säger till henne. – vännen. vet du jag fattar. Jag gjorde likadant, såg vad jag inte kunde istället för att fokusera på vad jag ville. Jag var så rädd att försöka att jag istället valde att fokusera på mina svårigheter.

-vill du att dina barn och syskon barn ska minnas dig som den som aldrig vågade eller den som alltid försökte?  På eftermiddagen kom hon hem och sa Jag ska läsa humanist!

 

Mitt i livet slår verkligheten en med häpnad. jag har alltid gått min egen väg. Alltid kastat mig in i de mest obegripliga sakerna för att bevisa för mig själv att jag kan.  Inte någon gång har jag försökt bevisa för någon annan att jag kan utan det har alltid handlat om att  för mig själv visa att det går. Men tron på min egen förmåga att studera och läsa mig till kunskap har varit obefintlig.Mitt liv har kantats med alla möjliga olika äventyr och ibland har det gått bra ibland inte alls. Det kan man läsa om i min bok Välsignade barn. Själv har jag inte ens gått igenom gymnasiet. Jag älskar Litteraturhistoria och fascineras av religion överlag. Under mina levnadsår har jag sugit upp kunskaper likt en svamp och kan en hel del inom många olika ämnen men har alltid trott mig om att vara mindre begåvad mindre smart.

Ändå har jag suttit här och läst astrofysik, shakespeare och iliaden och odyssen med mina barn för att de skulle få bra betyg. Jag har pluggat matte och litteraturhistoria samt geografi. Filosofi, biologi och tom en del franska och spanska. Det har gått bra för mina barn, de pluggar , de tror i varierande grad på sin egen förmåga och de har drömmar.

 

Som politiker har jag dock känt att här kan jag massor, jag vet, jag förstår och jag kan känna vad som behövs i rätt ögonblick. Jag älskar människor men hatar orättvisor och vägrar att acceptera förtryck eller överlägsna personligheter.  I min värld är ingen bättre än det de presterar för stunden. I min värld kan vi inte förvänta oss bättre utan att själva lyfta varandra.

Hela mitt liv har jag varit den som älskar att se andra lyckas så länge det inte är på någon annans bekostnad.. Att se när jag nått fram och givit någon en bättre självkänsla och därmed mer mod.

Därför tror jag att jag kommer att bli en ypperlig riksdagskandidat. Jag är som folk är mest.

Förmågan att älska rakt igenom och ärligt är min starkaste sida. Den som kan älska kan också tydligt säga ifrån när saker blir fel eller någon försöker förtrycka andra för att själv må bättre själv.

Jag lever nära naturen, med min familj och mina djur. Sverige behöver fler dyslektiker i riksdagen för att visa att det finns ett annat sätt att vara på. Det går att var lyhörd intresserad och engagerad samtidigt som man är politiker.

Sverige behöver fler engagerade föräldrar som överträffar sin egen förmåga för att ge sina barn chansen att lyckas i sitt liv.

Därför hoppas jag på att få er röst, för att jag inte är en person som läst mig till all kunskap för att ha ett bra betyg på papperet. För att jag lärt mig allt som livet velat lära mig och på det allt som mina barn har behövt att jag kan.

Därför vill jag bli Liberal riksdagspolitiker nästa mandatperiod.

 

Anna Eling Socialliberal dyslektiker med sunt bondförnuft som nu studerar för att kunna ge negativismen en kamp om era röster <3

“Ingenting är omöjligt det tar bara lite längre tid ibland”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *