Sofia Rapp Johansson ett offer för den svenska modellen

Den som inte kan känna andras smärta kan heller aldrig förstå gemenskap eller äkta omsorg.

Den som sätter sig på höga hästar har väldigt långt att falla om oturen är framme.  Den som redan ligger ner riskerar ständigt att hamna under någon annans sko.

Vi bor i ett underbart vackert land, ett land där vi är stolta över vårt trygghetssystem och vårt sociala nätverk.  Kanske är det just detta som fått oss att gå vilse, kanske är det just detta system som gör det omöjligt att se verkligheten.

För vem vill se ett litet barn som våldtagits av sin foster far? Vem vill se ett barn som först drabbas av missbrukande föräldrar och sedan vanvårdas svårt i statens namn.

Sveriges regering och riksdag vill gärna se oss som en humanitär stormakt, ja hela landet vill gärna se sig själv som en sådan.  men är vi verkligen det? Är detta land som under andra världskriget, samtidigt som vi hävdade oss neutrala, lät tyskarna marschera rakt igenom vårt land och vidare in i Norge verkligen en humanitär stormakt. Landet som faktiskt deltog under egen flagg i Afganistan kriget där barn och kvinnor föll offer för våldet, är det ett land av stor humanitär dignitet? Vi vill gärna se oss som det land i världen som har störst omtanke och medkänsla men är vi verkligen det? Ett land som inte antagit FNs barnkonvention som lag. Ett land där tjänstemän inte kan ställas till svars för sina misstag. Ett land där barn kan tvingas betala för att få upprättelse och sedan även betala när denna upprättelse inte går att erhålla?  Hur kan detta vara en humanitär stormakt och en nation som är trygg och trovärdig när vi ena dagen säger att vi inte ska stänga våra gränser men sedan stänger dem med samma logiska argumentation.  Ett land som tillåter att människor sänds tillbaka mot en säker död genom ett kryphål i en text?  I det land jag kallar mitt hemland finns en baksida mörkare än jag kunnat föreställa mig. En baksida så grym att man inte kan tro att det är sant.  Unga kvinnor bemöts med tvivel när de anmäler övergrepp eller hot. Män som frias ifrån våldtäkt med hänvisning till att de sov.  Socialsekreterare som kan placera barn hos pedofiler och ändå gå fria från skuld.

I detta land föddes även en ung kvinna vid namn Sofia. Hon föddes i en missbrukande familj och där spenderade hon sina första år i missbruk och misär.  Här fick hon sina första droger och här våldtogs hon under flera år. Man kan ju lätt förledas tro att hon, när väl socialen ingrep, skulle få ett andningshål och bli trygg och få utrymme att läka sina sår. Tyvärr blev det inte så. Tyvärr hamnade hon åter i en situation där hennes kropp inte var hennes egna boning där hon kunde vila utan en leksak för en man med sjuka lustar. Så här fortsätter det i många många år och den trygga punkt hon har är sina syskon och sin missbrukande väldigt sjuka mamma.  I det här trygga rättssäkra landet utnyttjas små barn som sexleksaker av män som dessutom får betalt för att vårda och värna dem.  Den humanitära stormakten borde ju kunna skydda sitt eget folk.  Den humanitära stormakten borde rimligen se till avkräva ansvariga tjänste-män och kvinnor ansvar för de placeringar som görs.  Just nu pågår en insamling för att hjälpa Sofia och hennes syster att få fram de pengar staten kräver för sina kostnader i sviterna av de rättegångar som varit.  Det saknas i skrivandets stund 155000 skr . Sedan tillkommer kostnaden för Sofias advokat som också vill ha betalt. Pengarna till staten ska  vara staten tillhanda senast måndagen den 7e november men just har vi inte några pengar i sikte. Just nu är Sofia och hennes syster åter ett offer för den svenska modellen.  En modell som säger sig värna den lilla utsatta individen men som i det facto inte ser de arma barn som dagligen far illa i samhällets trygghetssystem.  Om ni vill bidra till att hjälpa Sofia så betala gärna in en slant till staten på bankgiro 5050-7995 märk med T 2868-16 eller Sofia och  Hanna Rapp Johansson